Alla inlägg under januari 2010

Av Walters Edénius - 18 januari 2010 21:19


  

Vad skönt att det börjar synas att det går åt rätt håll med dygnsljuset. Jag vill tacka "Elvan" för fina inlägg. Jag blev inte alls ledsen, det är bra att få förklara sig ibland. Om det jag tror är riktigt. Det är så många som kastat okvädesord betr. de gånger jag lyckats krokat ner en talgoxe. Egentligen om sanningen ska fram, förstår jag inte varför det är så omöjligt att låta bli att jaga. Jag äter ju hur många gånger som helst en mus än en fågel full av ben och fjädrar, som ej går att "mala" ner i matmagen. Jag rår inte på min instinkt. I dag har jag varit hemma hela dagen själv. Ner ifrån byn var det en kvinna upp och vände nere vid Nygårds. Den stackars människan åkte spark och hade hur många hundar som helst i band med sig plus en som sprang lös. Att hon bara kunde, men så skrek hon och tjoade så det hördes ända bort vid Noréns. Någon sportfantast åkte skidor här idag, vägen förbi Päkkos, jag hann inte kolla upp vederbörande. Men jag vet ju hur det är att pulsa i lös snö. Så det var väl därför det såg så svettigt ut. Mina vårdnadshavare (dom tror det, men en katt kan aldrig ha en vårdnadshavare, för en katt gör alltid som det behagas) kom hem vid halv sju tiden. Då blev det liv i luckan med eldning och snöskottning m.m I söndagskväll hade vi två mysiga gäster här nere från byn. Det var säkert roligt för de mina, de verkade så glada. De drack glögg och sedan fikade. Och pratade, och pratade, och pratade, och ...... Kvinnan som var med hade väldigt lätt för att skratta, ett smittande skratt. Det såg jag på Husse, som i regel aldrig skrattar så lätt. Jag ser på honom när han är glad fastän han inte ler med hela ansiktet. Tänk så olika ni människor är. Vi katter har inga direkta fåniga miner för oss. Vi visar detta med svansen i stället. Husse säger att även grabbar visar olika sinnesstämningar med svansen, men mest i tonåren. Innan de mina kom hem hade de varit upp till Finnbacka och lagt flygbrev i postlådorna inför tisdagsträffarna i Bingsjö framledes. Husse tyckte att det kändes mer centralt här där vi bor, än i Finnbacka. Det var så dåligt plogat där sa han. Men det blir ju mörgit på vägarna när dom kör med skogsmaskiner. Nu ska jag ut en stund och försöka knipa något fyrfota i carporten under Grållen. Slutar med att visa en bild på ett av Mattes konstverk från de kyliga dagarna. Bäst att passa på innan det blir plusgrader då är det för sent. 

  

Av Walters Edénius - 16 januari 2010 18:45


  

De är roligt att ni läser det jag försöker författa och avbilda. Jag har svårt att förstå de hårda pekpinnarna som någon har skrivit om att jag ej får ta fåglar. Jag vill förklara mig. De fåglar jag lyckas fånga har drabbats av någon form av sjukdom eller så. Skulle de vara friska så hinner jag inte ta dem. Det är jättesvårt för mig att försöka ta bort en medfödd instinkt. Vi katter och även andra rovdjur har jakten med oss sedan urminnes tider för att kunna överleva. Nu kan det ju tyckas att maten jag får av mitt husfolk skulle räcka. Förvisso gör det så, men den födan segrar inte över instinkten. När jag tuggat i mig en skogsmus går jag in och äter ett fat med mjukmat och sedan dricker jag en kopp mjölk för att släcka törsten och neutralisera uppkomna gaser. Småfåglarnas rörelser, när det flaxar upp, har alltid manat oss katter att försöka fånga in dom. Det är samma som när Husse leker med mig och drar en garnspole efter sig, han förstår inte att han tränar upp mina latenta egenskaper.Detta blev en lång utläggning om mig.

I går eftermiddag stack Husse och Matte till Boda. En av de tidigare medlemmarna ur kören där fyllde 90 år. En riktig krutgumma som sprider glädje och uppmuntran. Älskar sång och musik och framförallt Wienermusik från operettens värld, hon har ju sina rötter där i krokarna. Det var väldigt mycket folk som gratulerade, diakonin, kören, vänner och bekanta. Kören sjöng några sånger och sedan satte Husse fart på pianot så det blev allsång. Hon har faktiskt viss anknytning hit till byn genom sin make, som är bror till Jannes Greta. Husfolket kom inte hem förrän vid 22-tiden. Idag var dom också borta, dom hjälpte en av Husses barn med att flytta. Det var så milt idag så det var en fröjd att vara ute. Det var en bil upp hit på gården och vände när dom var borta. Antingen var det någon som åkt fel eller någon som var allmänt nyfiken. En skoter körde också för brinnande livet ner mot Bûdgården. De kör som om de var jagade av demoner. När jag ser skotrar i denna farten så förstår jag inte att de kan hinna med och njuta av vår fina natur. De låter illa och osar bensin. Jag är väl lite gammalmodig och har svårt att förstå nymodigheter.Tacka vet jag gamla hedeliga åkdon från förr. Vi katter är ju naturvarelser från begynnelsen innan vi blev domesticerade. Men lik förbaskat har vi naturen som en plats där man kan nå tystnaden.

  


Av Walters Edénius - 14 januari 2010 19:02

 I morse efter sedvanliga sysslor arbetades det flitigt vid datorn. Husfolket var borta hela dagen i går till sena natten på möten av diverse slag. Idag skulle det skrivas ut protokoll härs och tvärs, dataskrivaren lät som en gammal kassa-apparat. Det var så kallt ute att jag låg kvar inne vid spisen och värmde mig.

  

Senare tittade solen fram och spred sina strålar genom grenverket på träden.

  

 Vi gick en liten promenad tillsammans på den stig som Husse skottat.

Vill ni hänga med så får ni se var vi gick?

  

Vi gick norrut genom rögåln och vidare bort igenom

SturOlles och vidare bakom Lassas.

  

 Vi vandrade vidare den lilla stig som går ner mot Bûdbacken.

Den kalla natten och morgonen hade bidragit med massor

av rimfrost "hiLâ" som det kallas här.

  

 När vi kom upp för Bûdbacken såg vi hur flyget drog iväg

mot varmare latituder och lämnade en lång svans efter sig

som påminde om en gammaldags piprensare.

  

 Vi svängde av hemåt uppför vår lilla backe.

Vid grindhålet stannade vi och njöt av solen som låg på mot rögåln.

  

 Sedan gick vi in och fikade och konstaterade att idag blev det +10 grader på våran altan. Matte stack iväg ner till jobbet för att ta emot en pianostämmare och för att handla lite i affären. Idag har jag inte jagat något, men igår tog jag en fågel fast det är förbjudet, säger husfolket. Men lämnar dom mig ensam en hel dag får dom skylla sig själva. I protest lämnade jag  kvar stjärt- och ving-pennorna  under salsbordet för dom äter jag inte.

 

 

 

 

Av Walters Edénius - 12 januari 2010 19:10

Dagen började som vanligt med att jag och Husse eldar i kaminen, öppna spisen och i köksspisen, Matte var helt ur slag mellan natten och tidigt på morgonen, frös så hon skakade tänder, hämtad extrafilt och försökte somna om. Efter att husets herrar eldat och småpratat lite samt värmt Mattes morgonrock kom även hon på benen och efter frukosten drog de iväg som vanligt. Jag låg kvar vid kaminen en stund. Sen kände jag att solen låg på mot stugväggen och jag tog en tur runt ägorna. Jaktlusten kommer så fort det blir mildare ute och idag låg tempen på runt     -8 grader. Bäst som jag strosade runt därute fick jag korn på en sån där, grå luden, ni vet. Jag nöp den och smet in genom min ingång, slaktade och levde om lite i storstugan. När katten är borta.....När husbonn är borta....

  


Oj vad däst man blir efter ett sånt här kalas. Jag tror jag dånar, sa Husses moster Signe. Jag kröp ihop på Mattes säng och lade alla tentakler huller om buller. Svans, baktassar, nos och öron i en enda röra, men oj så gott jag sov ända tills den där lilla dieseltröskan kom hem igen, och det blev ny fart i spisar och kaminer.

Husfolket verkar lite avslagna idag så det blir nog att fälla in hovarna rätt så tidigt, det kan ju vara en lång dag imorgon, det vet man aldrig.

  

Ett stort tack till Brittis för alla vänliga och trevliga inlägg som jag fått.

Av Walters Edénius - 11 januari 2010 18:13

Tänk att det blev så pass skönt hos oss idag! Det har varit en helt annan luft. Våran inglasade altan har nästan blivit rimfrostfri på glaspartierna. Det var bara

-2 grader där idag. Jag kände på mig att något har hänt i vårt arktiska klimat, jag och vi andra i vår ställning kan spå väder. Jag känner direkt att det är urväder i antågande, det gör inte ni. Jo, vissa får ju värk i lederna förstås, men vi känner det ändå utan smärta. Under dagen var det tvenne ryttare och vände här vid carporten. De kom nog från Dalstuga Centrum. Jag känner dom inte så väl, men det luktade hund också inte bara häst. När de vänt om hem, gick jag ut och solade en stund. Jag tog en tur efter dom i spåren ner mot Bûdbacken för att kika på den där vägen som Husse gjort åt bl.a mig. Nere vid den lilla rasade timmerladan i backen fick jag vittring på något ätbart. Jo minsann! Det var en åkersork som gick och rotade under snön, jag tog sats och gjorde ett hopp rakt ner igenom snön och fick tag på en jättemustig åkersork, stor som en linjebuss. Herre Gud!! Den levde medan jag hade den i munnen, det är det som är litet av tjusningen med jakten och erövringen av bytet. Jag kutade hem och släppte den nedanför vår gamla sparkstötting, på vilken stenkatten ligger. T.o.m den tycktes vakna till och titta gillande på mitt företag.

     


Jag lekte med sorken tills den tappade geisten, många ur människosläktet tycker att vi katter är väl sadistiska mot våra kap. Men det är glädjen och lyckan över att jakten blev en succé, vi har det inom oss. Sedan vill vi gärna visa vårt husfolk hur skickliga vi är. Nu var ju inte de mina hemma, så jag högg tänderna i sorken direkt bakom dess nacke så det krasade i atlaskotan och så var leken över. Nu måste jag passa på och visa min egen ingång i huset. Husse har satt upp en gammal trälåda på dörren och i lådan är det en kattlucka som jag kan gå in och ut i när det behagar mig. Det är så fiffigt så man kan göra en bakåtkullerbytta av glädje. Se själva på undret och Husses fantastiska snits med hammare och spik.

  

Jag rusade in genom min dörr och raka spåret in i stora rummet och åt upp sorken med hull och hår på vårt fina nya golv. Bättre matplats kan man inte ha. Det blev bara lite blod kvar på golvet och så sorkens gallblåsa, som inte är ätbar. Den var stor som en krikonkärna eller så, kanske mera som ett katrinplommon, men med blålila färg. Oj! Vad de mina ska bli glada när de ser spåren efter min skicklighet?  Nu kändes det lagom med en tupplur på Mattes säng. Hoppas dom kommer hem snart. De skulle ju inte vara borta så länge idag?


Av Walters Edénius - 10 januari 2010 19:41

Inget nytt, men det är kallt idag också. Husse gick upp och eldade och förberedde sin reträtt till jobbet i Boda kyrka. Det var tydligen -30 grader vid Kanaln sedan höll det sig runt -27 hela vägen dit. Jag och Matte var hemma och ordnade lite med maten och förberedde dräkter och sådant till julspelet som skulle ges i Bingsjö kyrka på eftermiddagen. Det låter som om jag skulle vara med, men det var visst en docka som skulle vara Jesusbarnet. Mattes kôlla åkte med Husse hit, för hon skulle vara Lucia i spelet. Jag blev så glad när hon kom hit, så visste inte riktigt om jag skulle vara ute eller inne. Hon förstår mig på något sätt, hon tar mig och mina åsikter på allvar. Jag var så sprallig så jag till och med hoppade in i Husses notskåp och satte mig på en bunt salongsmusik från förra sekelskiftet, det kändes varmt.

  

De åt rester från i går, dessa älgjärpar var tydligen goda. Själv åt jag torrfoder med kalkonsmak. De stack sedan iväg till kyrkan och var där några timmar. Jag njöt av friden på Mattes säng och värmen från öppna spisen. När de kom hem strax efter kl. 18 var de så berättarglada om det framförda julspelet. Det måste ha varit roligt, man skulle kunna tro att det var maskerad. Finnmarksborna hade visst klätt upp sig i stiltypiska kläder från Österlandet som det lär ha sett ut vid Jesu födelse. Bingsjökören och spelmännen hade sockenkläder.

    

Husse ledde kören och spelade piano och Matte regisserade så att alla gjorde rätta saker där de skulle. Prästen hade klätt sig i den gamla svarta prästkappan från förr, den som lôftar malkulor.

  


Det var tydligen roligt. Det var visst många bekanta i kyrkan. Mattes mor var där och Gullis lillmatte, Mattes ex, Finnbåkkingar och Bingsjöbor ur släktena Jones och Knutes m.fl.Matte körde igång med att göra storkok av mat till sena kvällen. För nu blir det oxveckor igen och då gäller det att maten är förberedd.

Matte har redan städat ut julen hemma. Julgranen har småfåglarna fått att sitta i och äta frön. Ljusstakarna är bytta mot lampor. Nu finns det inga röda kulor i tallriset att peta på. Men samtidigt är det skönt att det blir lite reda igen.



Av Walters Edénius - 9 januari 2010 19:52

Idag har jag varit ut till och från några gånger när solen sken som bäst. Här uppe hos oss är det några grader varmare än nere i byn. Nu har vi -17 grader och när Husse åkte hem från Boda var det -29 i Gravsjön och i stort samma temperatur ända till Vilstensbacken. Husse skalade pärur i morse eftersom vi skulle få besök av två av våra vänner i Boda-Åsarna.

Vi förvarade potatisen i tvättstugan. Men de var som isbitar, bra att lägga i komposten. Fast vi har några grader varmt där ute så blev det så. Men tack och lov att vi har en affär i Finnmarken. Han åkte ner och skaffade pärur och hämtade tidningen i brevlådan vid bystugan. Husse sa att det är mera döda i Falu Kuriren än i Dalademokraten. Husse tycker att det är stort sett samma sak att spela på vigslar eller begravningar, man kastar antingen risgryn eller mull, säger han. Jag fattar inte hurmorn i det, men dom brukar skratta åt det.

Matte höll på i köket och lagade mat ur en kokbok som hon fick i julklapp av bonden och hans fru. Det blev älgjärpar. Främmandet kom vid 12 tiden, och då gick jag ut. Jag är så reserverad mot främmande jag inte träffat förr. Hon är en Bodakôlla och han en Marnäskârl. Jag gick ut och satte mig på en snödriva och tittade på den fina utsikten över Amungen mot bergen vid Norra och Södra Flät.

  

 Jag gick en tur ner i Bûdbacken och kollade vad Husse hade gjort i gårkväll ganska så sent. Husse är snäll också, fast han inte ser så´n ut. Han har börjat skotta sommarvägen som går upp mitt emot stickvägen till Pajases, den som går upp mellan Stur Olles och Lassas. Har har kommit ända upp till husen, men det är en bit kvar innan han kommit ut på vägen mot Päkkos. Han har gjort det för att jag skall kunna gå en runda och röra på mig, så jag inte bara ligger inte och blir tjock. Jag tycker han kan följa med!!

Inne vid salsbordet var det trevnad och god samvaro. Jag gick in och nosade lite innan jag lade mig vid min kamin. De pratade släktforskning hörde jag, eftersom Matte och Bodakôllan har lite liknande rötter. En kvinna från byn kom uppvandrandes med en julklapp. Hon brukar vara klädd i gult annars, men idag var det rött.

Husse måste tyvärr avbryta då plikten kallade till Boda kyrka och vinterbröllop. Brudparet hade fotograferats vid något härbre på gammelgården i -27 grader. Och tunt klädda. Men de var visst rödblommiga när de skred uppför altargången till tonerna från Husses musik. I kyrkan var det bara 14 plusgrader. De enda som var härdade så var det brudparet. Det var många unga par från Boda som var gäster. Och sedan förstås de närmast sörjande, de som satt på de främsta bänkarna. Brudparets barn samt syskonbarnen ledsnade på de utlägg som hölls från altaret, så de satte i gång med diverse tidsfördriv. Julkrubban skulle omarbetas, granarna borde hyfsas till, altarringen är kul att göra akrobatik över, dörren till sakristian knarrar, någon av de små listade ut att golvet vid altaret är ihåligt. Brudparet skulle försöka lyssna på prästens aldrig så sinande välgångsord när barn och syskonbarn kollade igenom koret. Under det att mor- och farföräldrar njöt av sina barnbarns kreativitet. Husse bara satt och väntade att någon skulle komma och hjälpa till med musiken. Men inte denna gång. En gång vid ett barndop i Boda kyrka satt Husse och spelade på kororgeln. Och då var det en ännu vildare bröstarvinge som gick bärsärkargång bakom orgeln. Den lilla djävuln drog ur kontakten till orgelmotorn men det var precis när psalmen slutade, så det lät som ett halvkvävt stönande när sista takten genomleds. Men unga föräldrar i all ära, de har en förmåga att inte rycka in och ta hand om de sina, utan finner den uppkomna situationen mycket komisk. Innan någon i en äldre generaton fattar kantorns dilemma och plötsliga övergångssvettningar.

Nej nu berättar jag om sådant som Husse pratar med Matte om hemma, detta skulle nog bara vara innanför våra väggar. Men nu är det för sent. Innan Husse kommit hem så hade vårt främmande åkt till sitt. Matte hade tänt maschaller och gjort iordning fika med diverse småplock i vårt nya rum. Där satt dom och ventilerade dagens händelser under det att jag lyssnade i smyg från min kudde vid min kamin.

 

 

Av Walters Edénius - 8 januari 2010 17:43

Nu börjar jag verkligen tröttna på klimatet. Jag skall ju inte klaga eftersom vi har flera grader varmare här än nere i byn och för att inte tala om vid Kanaln i Bingsjö -32 idag och vi har haft - 20 hela dagen. Nej! Jag tänker göra en promenad och nonchalera vädret. Nu ska jag  till Pajases och sen till Hilmas. För de är ju gårdar som ligger lite utanför de dagliga stråken. Nu har det ju åkt skotrar på lindorna så det är ju ingen konst att gå. Först gick jag förbi Bud Olas stugu. Där var det rimfrost på fönstren. Ingen hade sopat av bron. En vessla eller hermelin (om det nu inte var fru Melin) hade ilat omkring där.

  

    

   

Jag fortsatte vidare så saktelig i solskenet. Vilken vacker dag! Men kallt! Plötsligt hade skotrarna tagit sin riktning ner mot Getmyre. Så det var bara att pulsa i snön. Jag ska till Pajases! Om det så skall ta hela dagen! På vägen dit fick jag se två fordon av förkrigsmodell (trodde jag). Men det var en skördetröska som hade sin vinterförvaring där liksom en bil med Televerkets gamla hederliga färg.

  

Jag stretade förbi dessa historiska "moderniteter" och nu skymtade mitt mål bland storvuxna granar och bredstammade aspar. Rådjuren hade sina vägar där liksom räv och hare. Många fåglar rörde sig högt upp i granarna förbi mina klor. Men nu var det inte jakt jag var på. En lina från ett elstängsel som var full av rimfrost hängde lågt mellan stolparna. Jag gick under utan att rimfrosten rasade ner på min rygg. Nu var jag vid delmål ett. Stugorna såg kalla och ogästvänliga ut. Från den soliga lilla lindan i söder kunde jag skönja Bingsjöbergets krön. Mot norr anade jag Lassas lada bland träden.

    

 Rådjuren hade gått där kors och tvärs och letat något att inmundiga. Jag gick i samma spår tillbaka i riktning mot Bûdgården. Jag tänkte gå mellan husen där för att gena ner till Hilmas.

    

Där var det sig likt. Rådjur och skoterspår. Allt var som vanligt. Råttspår vid husväggarna och rimfrost som gnagt sig fast på uthusväggarnas timmer. Vackert men inte så inbjudande om man är barfota. Jag gick den gamla leden som går ner mot Blåbergsåsvägen. Vad med snö det var! Grenarna hängde nertyngda av den pulverformade nederbörden. Jättehöga aspar sträckte sina stammar mot himlen och mot USA-planet på sin resa, precis som om grenarna vinkade "vänta på oss, vänta på oss!" Antagligen kände asparna att min Husse skulle vilja sätta motorsågen i dem för att få ved till nästa år. Men det är bara en hallucination för de står på annans mark. Jag gick vidare nu med tyngre steg, det här var jobbigt, men det var ju i alla fall skoterspår. Men inte sista biten till Hilmas. Där var det snö vill jag lova. Jag pulsade och pulsade över lindan och så äntligen framme.

  

Skulle räddningstjänsten få larm om att det är inbrott hos Hilma på adress Dalstuga Fäbodvägen 70 så är det hit utryckningsfordonen kommer. Tänk om dessa väggar kunde tala, och berätta om vad som skett innanför. Har dom som bodde där varit snälla mot varandra? Eller har det skrikits hårda ord? Kanske av vånda för att få pengarna att räcka till mat?

Stora granar har vuxit upp och dessa ser ner på stugan. Bakom en stor gran fanns ganthuset, det såg faktiskt nybyggt ut. Det luktade in skit där en gång.

  

 

 Det är genialt av bonden att bygga små skithus lite här och var eftersom ni människor inte har samma förmåga som vi kattor när ni uträttar era behov. Sedan är det ju fruktansvärt att de flesta skiter i rent vatten, när det finns folk i vissa länder som får gå en hel dag för att få tag i en vattskvätt åt sina djur. Där har i alla fall mitt husfolk tänkt i samma banor som jag. Liksom bonden med sina utedass eller ganthus som vi säger hemma. Nej nu skall jag inte spekulera i kommunala angelägenheter. Fast nog har vi katter kommit bra mycket längre. Vi har ju aldrig ändrat oss. Ni människor ska ha det så bekvämt så att jordens tillgångar försvinner. Jag har det väldigt bekvämt hemma, vi eldar med ved och jag gör mina behov ute och jag äter möss. Nej nu går jag hem och tar igen mig på Mattes säng vid den öppna spisen. I morgon lär det visst komma matgäster hit från Åsarna i Boda, hoppas dom kan låta bli att skita i rent vatten, för det går inte här. Husse skall åka på bröllop, det är ett par i Boda som skall förenas även i folkbokföringen. Vi hörs.

  

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards