Samma visa ännu en dag här hemma. Stressigt vid bordet och Helge väcktes på vaglen onödigt tidigt. Jag hade kommit hem bara för någon timme sedan och sov väldigt gott då väckarklockans omilda framtoning ljöd genom timmerväggarna.

Idag skulle laget kolla läget på Floten. Matte skulle sitta på Oremyren och Husse på västra ändan av Tinastickarn. En kall och på vissa ställen blåsig morgon. Arons Mor satt på passet innan där Husse skulle vara och hon frös så hon skakade hela förmiddagen eftersom det var mitt i blåsten. Hon fick efter en stund sällskap av en ekorre som irriterades över hennes närvaro. Ekorren blev mer och mer närgången. Först av nyfikenhet sedan av ilska. Den visade tänderna och fräste åt stackars Arons Mor som mer och mer blev osäker och nervös. Hon petade på ekorren med bösspipan, då stack den iväg upp i grantoppen ovanför och rafsade ner kottar och barr av ren hämnd.

Där Husse satt var det rena rama värmeböljan bland de högresta granarna. Där växte också skogsnoppa! Eller avstavas det "skogs-noppa" eller "skogs-snoppa"?

Det var jättevarmt så Husse tog av sig den tjocka jackan och tröjan.

Det var många upptag av hundarna. Plötsligt small det skott österut och på radion ropade Hugos farsa att han fällt en 14 taggare!! En annan skytt hade sett en oxe av samma kaliber på ett annat ställe.

Efter en stund prasslade det bakom Husse och en av hundförarna kom fram bland de yviga granarna med sin hund.

Hundförararen meddelade sin position och gick vidare. Det började bli varmt i solskenet hos flera av passbevakarna. En och annan utnyttjade tidenn att sola en stund innan det var dags för samling och middagsbön.

Jaktledaren uppmanade till patron ur och samling vid Rocka för de vidare planerna för dagen. Det gjordes upp en brasa och några stekte på mat andra tuggade i sig smörrinnande limpskivor med gulskorviga ostkanter på.

Nu blev Hugos farsa förhörd om hur det gick till när han fällde den magnifika storoxen. Det började också bli ännu soligare så det trängde på att hämta det så oländigt stupade djuret innan spyflugorna tog överhand. Några frivilliga begav sig iväg för att hämta tjuren och de övriga fick åka till slaktladan för att bereda plats samt koka kaffe och skära upp bröd.  Mökjas Arne och Fröjd Sven blev av jaktledaren entledigade under eftermiddagen och åkte hem.

Med älgdragare, yxor, sågar begav sig några in i storskogen genom hyggen och myrar. Blött ibland och blötare ibland. Stora diken skulle forseras med allt pick och pack. På ett ställe hade en björn rivit i barken på en tall och på ett annat ställe fanns en brunstgrop från i fjol.

Det gällde att ha plankor med sig att kasta över dikena så älgdragaren kunde komma fram.

Efter diverse finurligheter placerades oxen på dragaren och den långa färden genom det olika naturtyperna inleddes. Hugos farsa och Patric turades om att köra maskineriet eftersom de hade Ä-körkort.

"Tror ni att bron håller" ropade Hugos farsa. "Kör fort så går det!" svarade Patric. Alla höll andan när ekipaget med kraft avancerade över det vattenrika diket. 

Ute på myren gick maskinen perfekt, det gungade och plaskade men drev fram som den skulle.

Fröjd Kjell var kvar och väntade vid bilarna och Patric körde den sista biten in i hästfinkan för hemtransport. Jan från Stora Enso betraktar grubblande fortskaffningsmedlet.

I slaktladan gick rutinerna enligt gängse mönster. Anders utförde någon form av sjukcommunion på oxen?

Nej han skulle samla blod, som sedan skulle användas till spårträning åt Eriks mågens jakthund. 

Hugos farsa fick berätta om och om igen hur älgen kom, hur han sköt, hur oxen reagerade på skottet osv. Hugos farföräldrar kom också och gladdes åt sonens framgångar. Någon sa att det var nybörjartur, men det var nog en viss avund som framklingade i det undermedvetna. Det kan för många medmänniskor vara jobbigt att glädjas åt andras lycka.

Husse och Matte kom hem vid 19-tiden och det blev snart dags att lägga sig för att orka upp tidigt nästa dag. Jag hann knappt umgås med dem. Men det måste vara roligt att vara med i skogen och fotografera älgjakterna.