Efter en snabb promenad blev det tvärstopp på Blåbergsåsvägen. Konstiga tecken i dikesrenen? Är det ett Ufo som varit nere och skrivit en massa galimatias. Det var pilar och krumelurer som knappt gick att fånga i kameran.

Undrar vad Nygårds Nils skulle säga, tecknen var i diket mitt emot hans pass.

Matte och Husse gick vidare utan någon vettig lösning. Matte passade på att ta några altargranar till kyrkan.

Sedan var det en tur till Kärvsåsen för att få hjälp med Mattes padda. Patrik brukar kunna klura ut sådana tekniska under.

Men det var svårt för honom också. Husse hade köpt detta tekniska underverk från Finland och den ville inte aklimatisera sig. Patrik strundade i den paddan och lyftes husets egen padda, det var nog fel ord, Nemo är ju väldigt mager. Det är ju den yviga pälsen som gör att han ser så stor ut.

Det var bara att åka hem med problemet, kanske Bûdgårds Far kan hjälpa oss när han kommer.

Nu närmar vi oss kyrkoårets slut. Den näst sista söndagen på det specifika året är idag. För de oinvigda kallas dagen "Sönda firi Domsönda".

I går var det + 7 grader och solsken. Hönsen var ute hela dagen och rotade runt. Jag hade under natten varit in med tre döda råttor eller skogsmöss var det nog. Men Matte envisas med att kalla allt i gnagarväg för råttor. Nu har jag lugnat mig med att lämna dom halvt levande inne, Matte och Husse tycks inte uppskatta sporten att sätta in den sista dolkstöten i offren. Så jag har redan ordnat det utanför. Jag har lärt Husse och Matte att jag har ett speciellt läte när jag beträder kattluckan med avlivat byte. Det blir ett till hälften jamning och hälften morrning kryddat med gurglande strupljud. Detta ljud får Husse och Matte att stanna i luften och bara glo när jag sneddar in i köket. Dom beväpnar sig på nolltid med skyffel och sopborste.

I går kom också Bonden mitt i byn upp och gjorde oss sällskap vid förmiddagskaffet. Jag förstår att dom har det trevligt när Bonden kommer, för dom skrattar och står i. Jag går ut snabbt för det doftar häst om Bondens pressveck och jag kan ej förlika mig med hästar.

Innan eftermiddagens tjänstgöring tog Husse och Matte en promenad ute i den sköna senhöstluften. De gick ner till Blåbergsåsvägen och fortsatte norrut, tog sedan stickvägen till Cykelvägen och sedan hem igen. Det är väl för bra att den gamla cykelvägen ännu finns kvar och är i ett sådant bra skick att t.o.m cykling är möjlig. Förr cyklade byns folk på den vägen för att se efter sin boskap och hästar som gick lösa där på skogen. Cykelvägen går ända upp mot Björkbûdär, men den sista biten dit är inte cykelvänlig.

Så blev det att svida om för kyrktjänst. Det skulle bli musik vid helgsmål i Bingsjö kyrka. Tänger-Pojkarna skulle komma och bjuda på vacker musik i höstmörkret och det var också upplyst ute av fullmånen. Fast Matte tände marschaller lite här och där. Men den starka blåsten gjorde allt för att blåsa ut dem. Men Matte är envis.

Tänger-Pojkarna är ett gäng som verkligen kan sprida glädje omkring sig, det märktes också på besöksantalet. Det kom folk från alla hörn av trakten. Musikerna börjar oftast lite lugnt och andligt med psalmer och läsarsånger, de ser allvarliga och djupt troende ut. Så småningom förändras deras attityder, de börjar skämta, de smågnabbar med varandra och blir lite mera hemtama.

I gruppen finns bara en av det täcka könet. Hon blir hela tiden förstås uppvaktad av dem från de otäcka dito, hela tiden och med småtrevliga uttryck. Ju längre programmet lider blir gänget mera livliga och rör sig och gestikulerar allt mer. Läsarsångerna övergår till Iggesundsgängets "Jubileums-schottis" och Benny Anderssons "Gladan". Då börjar dom nästan klättra på varandra av musikalitet och hängivenhet till fromma för Fru Musica. Knutes Jonas och Tjäddur Thomas trasslade in sig i varandra så de nästa såg ut som om dom dansade tryckare med ståfelan, var och en från varsitt håll.

Men här är dom lugna en stund så det gick att knäppa ett kort.

Här under är det täcka könet omgivet av de otäcka.

När programmet var slut skulle Husse göra ett försök att tacka Tänger-Pojkarna. Husse hade skaffat varsitt blockljus åt dem i stället för några blommor. Karlar är dessutom i många fall dåliga på att sköta blommor. "Vägen till Dalstuga" blev deras slutkläm. Men folk ville inte släppa dem i alla fall, de fortsatte applådera till de spelade en sista låt. Då blev det en andlig sång av Calle Öst. "..... ända in i himmelen!" Folk sjöng med så de var alldeles blålila i sina nunor. Vilken final!

"De här va bra de!" sa Froms Pelle i Svaben. Det kunde många inflika.

Så blev det lite eftersnack och upp-plockning, instrumenten bars ut och alla åkte hem till sitt fyllda av glad musik och upprymda sinnen.

Idag söndag var det två gudstjänster som Husse och Matte jobbade på. Först i Boda och sedan på eftermiddagen i Bingsjö.

I Boda sjöng Johanna Dahlin som förr hette Johansson. Ovanmyrakôlla som sjöng Dan Andersson och andra visor.

Hon hade sin "fan-club" på första bänken. Sin mor och Angantyrs Evy.

Det var roligt att det kom så pass mycket folk, Ovanmyra var rikt representerad. Johanna bor numera i Styrsjöbo, någon drant har säkert satt krokben för henne.

Husse och Matte var bjudna till Nemo på lunch. Härlig kycklinggryta med grönsaker. Det var en skön avkoppling innan det var dags att kavla upp ärmarna till nästa gudstjänst. Finnmarksborna var fortfarande i rus efter lördagkvällens helgsmålstoner, det var bara några som orkade ut en gång till samma helg.

Husse och Matte åkte hem till mig och de började elda i spisen och kaminen så det skulle bli skönt till natten. Fullmånen lyser starkt även denna natt.